Eat my shit

Att allt kan gå så fort, ena sekunden lever man, andra är man död. Kan inte fatta det, det finns inte i min värld att du är borta. Under alla dessa år vi var grannar, och under alla dessa år du och min mamma var vänner. Känns så hemskt att se min mamma ledsen. Men det kan man ju förstå att hon är, med tanke på hur nära vänner ni var. Tack för alla fina saker jag har fått av dig under alla år, speciellt halsbandet med skydds ängel'n på..  Hoppas att du har det bra nu. Känns ändå skönt att veta att ditt lidande är över. Tankarna går till din son, hoppas att han klarar av det här. Att begrava sin morfar, och få höra att ens mamma har dött samma dag, det måste var fruktansvärt.
Du var en nära vän till familjen, och vi kommer aldrig att glömma dig! 
Vila i frid, Stina.

Har inset nu hur fort man kan förlora nån man älskar. Och att man ska ta vara på den tid man har chans att vara med dom. Det kan gå så fort allting, så det är fan hemskt egentligen. I eftermiddags fick jag reda på att Stina låg på sjukhuset och mer eller mindre bara väntade på döden (hon hade fått lungcancer). Efter bara nån timme får man reda på att hon hade dött under morgonen. Det var minst sagt omtummlande.

Annars så känns livet upp och ner, som jag skrev i förra bloggen.
Om inte annat så är det mer upp och ner nu, efter allt som har hänt idag.
Det har verkligen varit en dag fylld med en massa sorg bara, från mångas håll.
Det är sånna här dagar man inser hur ensam man är, att man måste vara stark och sötta de som behöver stöd.
Men själv får man svälja tårarna, och låtsas att det är bra. Jag får bita ihop och vara tyst, och det är bara för mig att finna mig i det. Har jag klarat av det förr, så gör jag det nu med. Förhoppningsvis.