Har nyss kommit in från en lång och härlig vår promenad. Precis när jag kom utanför huset så började det regna.. Och det var faktiskt underbart att känna regnet mot ansiktet! Och smattrandet mot taket. Det påminner mig så mycket om sommaren. Helt underbart! Och det har nästan blivit en liten tradition för mig att lyssna på Lars Winnerbäck när det regnar på sommrarna, så jag vart tvungen att lyssna på han nu med :) Sitter och lyssnar på den finaste låten han har gjort, Timglas. Det är så många minnen som dyker upp i huve när jag hör den. Fick den av Joel som jag var tillsammans med sommaren 2007, så många goda minnen med honom dyker ju såklart upp. Men mest är det minnen som jag och Louise har tillsammans sen den sommaren. Det lär har varit den mest perfekta sommaren som man kan ha! Jag och Louise hitta på nått tok varje dag. Vi hade aldrig tråkigt! Saknar den tiden så fruktansvärt mycket. Då var det precis som om att vi satt fastklistrade, vi gjorde allt tillsammans. Tyvärr så är det inte så nå längre. Fast hon är fortfarande mitt shithead och kommer alltid att vara :) <3
Som sagt så var det den bästa sommaren man kan ha. Allting var så bra då! Allt med familjen var bra, jag hade min bästa vän, och kärleken gick bra. Livet lekte verkligen! Jag önskar att allt kunna vara så lätt nu med. Nu känns det som om att allt går åt pipan. Familjen splittras mer och mer, jag glider ifrån mina vänner, kärleken går åt helvete och skolan tar den sista ork ifrån mig som jag har. Det är sånna här gånger man undrar vart livet är på väg egentligen, och vad det finns kvar att leva för. Jag lever på hoppet om att det kommer att bli bra, en vacker dag. Att min familj blir en familj igen, att jag hittar tillbaka till mina vänner och även träffar nya, att jag hittar en kille som kan älska mig och att jag orkar gå klart skolan och få ett jobb. Jag hoppas att det händer en dag.
Just nu känns allt bara så meningslöst, finner ingen ork eller lust till nånting nå mer. När man tror att nånting är påväg att lösa sig så går det rakt åt skogen istället. Det blir liksom som om att jag tar ett steg fram, och två tillbaka. Hela tiden.
Nä usch, nu lär jag sluta lyssna på den där lowlife musiken, ta mig i kragen och måla på ett leénde igen! Och låtsas som om att allt är i sin vanliga ordning.
That's the way i live my life..