Eat my shit

Sitter här igen nu, i mörkret. Hör hur mamma försöker sysselsätta sig med något för att hålla tårarna och tankarna borta.

I måndags ringde mamma och sa till mig att morfar har åkt in på sjukhuset.
I går åkte jag, mamma och Kalle in för att hälsa på han. Jag visste att det var dåligt med han, men jag tappade andan ett tag när jag gick in i rummet och såg han. Han sitter bara och skakar av smärta och säger hela tiden ''jag vill dö, jag vill dö'' Han fick 3 morfin tabletter och en spruta, och dessutom innan vi hade kommit hade han fått en massa tabletter. Men ändå låg han bara och skrek och fick atacker av smärtan. Vi satt oss på stolarna en bit ifrån sängen, mamma frågar ''ser du oss?'' nej, men jag kan höra er fick hon till svar. Lite då och då vände han blicken mot mig, blicken var fylld av skräck. Men sammtidigt helt tom, helt död. Det kändes som en kniv gick in i hjärtat när han kollade på en.

I två timmar satt vi där, och hela tiden fick jag kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Gång på gång kände jag att jag blev tårögd, men jag gjorde att för att inte brya ihop. Vill hålla mig stark för mammas skull.

Efter dom där två timmarna började äntligen morfinet verka. Han började andas högre, han höll på att somna. Helt plötsligt flyger han upp, skriker och stönar av smärta och det ser ut som om att ögonen är på väg att hoppa ur för han. Efter några sekunder är det över igen.. Det hände ett par gången innan det blev lungt. Då kände vi att det var lika bra att åka, medans han sov så man slapp ta ett jobbigt farväl.

Kalle tar han i handen och säger hej då och sen går han ut för att lämna mig och mamma där själva med honom. Jag går in på toan för att jag visste att mamma vela vara ensam med honom medans hon säger hejdå. När jag kommer ut var det min tur. Min tur att säga hej då till min förebild här i livet, den som har fått mig att känna att jag är nån, den enda som har sagt att han är stolt över mig, min morfar. Jag kände på mig att det är sista gången jag ser han, innan han har gått bort. Mamma går ut ur rummet och jag står där själv, helt tom känner jag mig. Allt står bara stilla. Då brast det, tårarna började rinna. Jag böjer mig fram och ger han en puss i pannan, och viskar i hans öra ''hej då, jag älskar dig. jag älskar dig...'' Tar en sista titt på han, och precis när jag skulle vända mig om för att gå så flyger han upp efter min hand. Han greppar tag i min han riktigt hårt, kollar mig i ögonen, öppnar munnen och försöker säga något. Men han får inte fram ett ord. Några sekunder senare har han somnat igen.. Han höll så hårt om min hand att jag fick svårt att komma loss. Jag går ut ur rummet, vänder mig om och tar en sista titt på han. Sen går vi ut därifrån, och hela världen känns som en hemsk plats. Allting har stannat, vi vet varken ut eller in.

Idag fick mamma reda på att dom hade amputerat bort det högra benet. Operationen hade gått bra iaf.. Men han kan inte andas själv, så han har nån sån där maskin som hjälper honom. Hans bror var dit idag och hälsade på han, men han hade inte varit kontaktbar alls. Han får så mycket morfin nu så det ända han gör är att sova, i väntan på att ljuset ska komma.

Vi har föreberett oss för att åka in i natt om han dör. Om det är så att han överlever så hade mamma tänkt att åka in till honom. Men jag följer nog inte med då, det känns som om att jag har tagit mitt farväl nu. Och jag skulle nog aldrig klara av att se han utan ben och ha en massa slangar i sig.

Ni som har läst det här vet nu varför jag förmodligen inte kommer att vara mig själv en tid framöver.
Jag håller på att förlora en person som jag älskar så högt. En person som har bettyt så mycket för mig, min familj och för så många andra. Det gör så ont i mig, det går inte att förklara. Att ta farväl av honom var det jobbigaste jag har gjort, det har krossat mig totalt. Allt har bara stannat, livet kommer aldrig mer bli sig likt.