Min morfar åkte in på sjukhuset en måndag, på söndagen efter dog han. Redan när han kom in på måndagen var han så panikslagen av all smärta och bad redan då om att bara få sluta det. Han, läkarna och alla vi anhöriga visste redan att han inte kommer att ha många dagar kvar nu. Det kunna ta slut när som helst.
På tisdagen när jag var dit så låg han bara i sängen. Han hade fått så mycket morfin man kunna få, ändå så skrek han bara efter hjälp för att det gjorde så ont. Dom enda orden han fick fram var: hjälp, jag vill dö. Kan ni tänka er hur det kändes? En person som man älskar så mycket så man skulle kunna göra allt för den, håller en sten hårt i handen, tårarna rullar ned för kinden och skriker så där. Vill att man ska hjälpa dom att dö. Det gör lika ont varje gång jag tänker på det, det är de värsta jag har varit med om i hela mitt liv.
På onsdagen kom dom med beskedet att dom ska amputera bort benet på honom, på torsdagen. Jag var in och hälsa på han då med, samma visa som tisdagen var det då.
Ännu värre var det på torsdagen, när jag kom in i rummet och slogs av en stank. Där låg han, helt virrig av all medicin han hade fått, ett ben är borta, var och blod överallt. Jag kan fortfarande känna lukten av det. Lukten av det ruttna köttet, lukten av att min morfar ruttnade bort.
Fredagen var den samma som torsdagen.
På lördags kvällen ringde de och sa att han inte har många timmar kvar att leva. När vi kommer in ligger han bara där, ögonen slutna, helt borta, totalt medvetslös. När han andas så bara bubblar det, av allt vatten han hade i lugnorna efter allt dropp. Minuten innan han dog vakande han till liv och tog mammas och Kalles händer och försökte säga nått, men fick inte fram det. Han följde dom med ögonen, mamma sa att jag låg i rummet brevid. Jag hörde allting, jag vela så gärna gå in till dom och ta farväl av honom, men det gick inte. Jag låg där, precis som om att jag vore förlamad. Sekunden efter att mamma hade sagt att jag var i rummet brevid tog han sitt sista andetag.
Ni kan inte ens tänka er hur ont det gör när jag tänker på allt det här.
Jag önskar att dom hade kunnat ge morfar dödhjälp åtminstående på onsdagen, då hade han och vi anhöriga sluppit det allra jobbigaste. Varför, VARFÖR HAR INTE SVERIGE DÖDHJÄLP!?!?
Jag hoppas att det blir ändring på det i framtiden, för alls våran skull.
Jag älskar och saknar dig så fruktansvärt mycket morfar <3
Usch.. nu fick du mig till tårar ;( Jag kunde inte känna hur ont det gjorde för er. Men att se er alla ha ont, det gjorde ärr i själen. Gumman! Jag älskar dig.