Eat my shit

God morgon, eller nått.

Denna dag började inte allt för bra, finns ju sina förklaringar till det. Är så trött på att det ska gå fram och tillbaka hela tiden, när fan ska du bestämma dig för hur du ska ha det? Tro inte att jag stannar här och kryper på knäna för dig. Är så trött på att aldrig veta!

Mellan november förra året till maj nu i år var jag precis likandan. Det var nånting som fattades inom mig, jag försökte fylla det med alkohol och nya killar hela tiden. Då trodde jag att jag levde livet och mådde skit bra.. Varje helg, fredag och lördag, skit full och på span efter nya killar. Under loverna var man dyng nästan varje dag. Jag gjorde allt för att fylla det där ''hålet'' man hade inom sig. I mars nångång kom jag på mig själv, vafan håller jag på med? Jag blir inte lyckligare av det här. Men det enda som hjälpte mot dom tankarna var åter igen, alkohol och killar. Främst alkoholen. Låter som om att man låg med halva sverige under den där tiden, men så var det faktiskt inte =P Det var mer att man flörtade och fick känna känslan av att någon vela ha en. Låter sjukt kanske, men så var det. Jag träffade en del jätte trevliga killar som man började träffa lite oftare, men när man fick reda på att dom började få känslor för en så stack jag som en avlöning. Klarade bara inte av att ha ett förhållande då, jag var så rädd för att bli sårad.

Det var inte fören i maj när morfar dog som jag insåg hur mitt liv såg ut och insåg att så här kan jag bara inte fortsätta. Livet är för kort för att hålla på så där. När jag satt vid sängen och höll morfar i handen efter att han hade dött så lovade jag han att jag skulle ta tag i mitt liv, ta hand om familjen och göra honom stolt.

Så jag tog mig i kragen. Visst, jag har inte haft en alkohol fri helg sen han dog. Men jag har inte druckigt för att känna ruset och försöka glömma hur värdelös man är. Och det där med karlar la jag ner helt, för att ägna tid åt mig själv och familjen istället.

Men så kommer dagen man träffar en, som man vet är en stor jävla skit stövel jävel. Och självklart ska man falla för han! Typiskt mig, falla för fel personer. Första månaden var bra, sen gick det utför. Sen dess har det bara varit fram och tillbaka hela tiden. Orkar inte med det längre! Hatar när känslor ska ta över sunt förnuft. Usch!

Kan man verkligen vara så känslokall så man helt enkelt inte bryr sig i att man sårar folk? Eller har man för mycket stolthet i sig för att visa lite ånger? Jag vet inte. Jag var själv precis likadan förr. Hoppas han mognar på sig nångång med,och tar tag i sitt liv.

Nu ska jag ta reda på tvätten och städa undan lite. Sen vandra hem till pappa! Fars dag idag också, så ska ge pappa en bamse kram när jag kommer dit. Han är världens bästa!