Louise berättade att Mikey hade dött. Vi vela inte tro de så fick jaga lite info, och det visade sig att det var sant. Hela kvällen var jag så var det så nära till tårar, men lyckades hålla dom inne.
Finns de en större tomhet än den där någon bekant eller närstående dör? Jag gick runt som en zombie i en timme innan de började det sjunka in.
Jag bokstavligen talat söp bort min sorg efter det. Och de var inte bara de som hade hänt då heller, annat skit också som jag inte vill ta upp här. Jag vart pissfull.
Tack och lov så använde jag min sista hjärncell till att åka hem , istället för att sova över i gävle. När jag kom hem så brast det, låg och grina i flera timmar. Både över Mikey, att livet är så orättvist, att jag är less på allt och vissa andra saker.
Det gör så ont allting nu.
Vila i frid, vart du nu än är Mikey!