Har sovit jätte dåligt i natt, har vaknat stup i kvarten.. Låg och tänkte på morfar när jag gick och la mig i går, i samma tid för två år sen hade vi precis kommit till sjuhuset efter att sköterskerna hade ringt till oss och berättat att de inte var långt kvar. Jag låg och tänkte igenom allt som hände i samma stund för två år sen..
Vaknade igen runt halv 8 i morse, vid den tiden för två år sen hade morfar nyss lämnat oss. Då satt jag och höll hans kalla hand i min.
Det som gör ondast är att tänka på den hemska tiden på sjukhuset tillsammans med honom. Jag har så svårt för att tänka på de fina stunderna, när han fortfarande var frisk eller relativt frisk iaf.
Jag känner fortfarande den salta smaken på läpparna efter att jag hade pussat honom i pannan, han svettades så mycket av paniken från all smärta, jag känner fortfarande lukten från de ruttna köttet och till sist hans kalla hand efter att han hade lämnat detta jordeliv..
Har ställt ett kort på honom på bordet och tänt ett ljus nu. Senare ska jag och mamma åka och plocka lillekonvaljer som han gillade så mycket, och åka till kyrkogården med. Sen kommer det inte bli så mycket mer gjort idag, känner mest för att ligga i sängen bara..
Till en stad jag är på vandring,
synden där är utanför.
Livets träd står där i blomning,
där som rosor aldrig dör.
Där skall rosor aldrig falna,
ingen frostnatt dem förstör.
Till en stad jag är på vandring,
dit där rosor aldrig dör..
Saknar och älskar dig så mycket morfar <3