Eat my shit

När jag ser vad mina vänner går igenom med kärlek nu är jag så glad att jag inte sitter där nå mer. Det är så skönt att jag äntligen har släppt taget. Det tog ett halv år, men det var det värt. Det är ju inte dirket så att man kan skynda på det. Man tror att man kan det genom att hinka i sig en massa alkohol och vara med andra killar, men det funkar inte. Kanske för studen, men inte i längden. Jag känner mig äntligen så fri. Det är klart att han finns i mina tankar än, men inte på samma sätt som förr. Nu kan jag ändå le lite när man tänker tillbaka på alla minnen vi har tillsammans. Fast det är klart, att man saknar den tiden. Det gör jag.. Och jag saknar han än. Men jag har accepterat situationen nu och finner mig i den. Det känns verkligen som om att jag skulle kunna börja träffa nån ny nu. Fast jag trivs skit bra singel! Och när man ser alla vänner hur dom mår nu över alla kärleks problem så är jag bara glad att jag inte är i nått förhållande, verkligen. Men det är jobbigt att se dom gå igenom det. Jag vet hur det känns, det är inte lätt. Hur många gånger man än hör ''det fixar sig, det blir bättre'' så tror man det inte då. Man gräver ner sig så mycket. Jag vet PRECIS hur det är. Men tro mig - det BLIR bättre. Sen om det tar en vecka eller ett år spelar ingen roll, det blir bättre. Men sen är det ju det där med att veta hur man ska göra.. Ska man göra slut eller inte? Och jag har bara en sak att säga om det, gör inte slut för att ''det blir bäst så''. Gå aldrig emot ditt hjärta!! Gör man det gör man offtast saker man kommer ångra senare, och då kan det vara försent. För att man har sårat den andra personen för mycket. För ett förhållande handlar inte bara om sig själv, det handlar om den andra med. Man kan inte alltid tänka på sig själv heller. Visst, man ska göra det som man själv mår bra av. Men man ska inte vara självisk, absolut inte. För det kommer man ingenstans med.

Och vill man verkligen vara tillsammans, hur mycket det än är som går emot en, så går det. Men båda måste vija det till 100% då med. Annars funkar det inte. Så för guds skull, lämna inte nå för att ''det blir bäst så'' om du verkligen själv inte tror det! Du kommer att ångra det.

Jag vill så gärna finns där för mina vänner när dom behöver en. Men det är inte alltid lika lätt. Jag vill så gärna hjälpa till, men ibland känner man sig helt hjälplös. Att ha nån att prata med när det är så där jobbigt måste man ha. När jag mådde som dåligast höll jag ändå mitt kakinkast igentäppt för jag inte vela belasta mina vänner med mina problem, dom har ju sina egna.. Den enda jag hade att prata med var mamma. Men man kunna ju inte säga allt till henne heller.. Men jag fick många bra råd av henne och jag har lärt mig så grymt mycket av det. Men jag fick mest gå igenom det här halvåret själv, och jag är faktiskt lite stolt över mig själv att jag lyckades ställa mig på bena igen. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av det själv. Men se på fan, man är starkare än vad man tror. Men samtidigt är man svagare än vad man tror i vissa situationer med.. Det här halvåret har varit skit jobbigt till och från. Jag har inte varit nykter en helg sen i oktober nångång. Och det är ju för att man försöker må bättre för studen. Men det var inte alkoholen som fick mig att må bättre, utan sällskapet. Att träffa vänner och nya mäniskor gjorde mig glad. Sen mådde man ju bara värre dagen efter =P Men  ja som sagt, jag mår som ja.. Jag vet inte vad! Jag mår bra helt enkelt om man tänker på allt som har med kärleken att göra. Sen resten är ju bara shit, men det har det alltid varit så det har jag lärt mig att leva med. Jag försöker verkligen att leva mitt liv som jag själv vill nu och göra saker jag verkligen vill. Det tänker jag fortsätta med. Jag tänker leva mitt liv för stunden och göra det jag vill :) Det känns så bra.

Nöj dig aldrig med mer än vad ditt hjärta säger!

Nä, nu ska jag sluta yra en massa :P