Eat my shit

Igår kände jag mig helt slut och vela mest bara sova tidigt på kvällen. Men jag tänkte ha lite lördags mys med mammsen istället, så slängde fram godis påsen, colan och popcornen och kollade på tv med henne. Det gick en kvart, sen ringde telefonen och jag visste direkt vad det skulle handla om. Morfar. Hjärtat bara stannade på mig..

Dom sa att det hade blivit mycket sämre, att det var inte långt kvar nu. Så vi bestämde oss för att åka in, mamma, Kalle och jag. Hade svårt att bestämma mig för om jag skulle med först eller inte, visste inte om jag skulle klara av det. Men sen kom jag på att följer jag inte med, då kommer jag att ångra mig resten av livet.. Vid 10 tiden på kvällen var vi där.

När vi kommer in i rummet så fick jag världens chok (stavning?) Dom hade tagit ut löständerna på han, och ni vet väl kanske hur man ser ut då. Det ser ut som om att kinderna står rakt ut. Ögonen var halvt öppna. Och han lät som en kaffe kokare, för han hade så mycket vatten i lungorna. Inte en rektion kom det ifrån han heller, han låg bara där och kämpade för att andas. Jag kunna inte ens kolla på han.. Jag vart helt yr i huve och började må illa, trodde att jag skulle svimma. Så jag satt bara och kollade ut genom fönstret dom första 3 timmarna vi var där. Men med tiden började jag vänja mig med hur han såg ut.

Jag var så otroligt trött, kunna knappt hålla ögonen öppna. La mig på golvet med en kudde och filt och försökte vila lite, men det gick inge vidare. Vid 4 tiden på morgonen kom sköterskan in och frågade om vi vela ha lite fika, så vi gick och tog oss en macka och sen gick vi ut och tog lite frisk luft. När vi kom in igen sa sköterskan att jag kan lägga mig i rummet som låg vägg i vägg, för det var ledigt så jag fick sova lite. Sagt och gjort! Men jag sov inte så mycket..

Jag vaknade 06:15, hörde att andnigen hade blivit mycket tystare. Mamma satt och pratade med honom, hon sa att jag låg i rummet brevid och sov. Jag förstod då att det var snart över. Mamma kommer in till mig 06:25, då hade han precis tagit sitt sista andetag. Och jag känner vilken lättnad det blir, det känns som om att jag flyger. ÄNTLIGEN var det slut på hans lidande! ÄNTLIGEN fick han komma till mormor och lillebror. DET VAR SÅ UNDERBART! Jag gick upp och ringde brosan och berättade, han sa också att det kändes skönt att det hade fått slutat för honom. Sen gick jag in till rummet.

Där ligger han, så fridfull. Han hade redan börjat blekna och var kall. Jag var inte ledsen, mest glad och lättad över att det var slut. Vi sa till sköterskan att han hade dött, så dom sa att vi kunna sätta oss i tv rummet så skulle dom komma med fika och under tiden skulle dom klä om han och täda ljus och så.. När vi satt där och drack kaffe berättade mamma hur det hade varit precis innan han dog. Han hade följt dom med blicken, tagit dom i händerna och hållt i. Och när mamma sa att jag låg och sov i rummet brevid, då nickade han. Hela kvällen/natten hade han inte rört ett finger, endast ögonlocken röde sig några milimeter. Men då, alldels innan han dog så vaknade han till liv. I undefär 10 minuter var det så innan han tog en djup suck. Sen var det över.

Vi gick in efter att dom hade gjort fint där. Kortet på mormor stog brevid sängen, ett ljus var tänt och blommor stod där. Och min käre morfar ligger där och ser så fridfull ut. Det var så skönt att se! Vi satt där i en timme ungefär, sen tyckte vi att det var dags att åka hem. Jag satt kvar en minut med honom och berättade hur mycket han hade bettyt och fortfarande betyder för mig, hur mycket jag älskar han och att jag alltid kommer att göra det. Och hur mycket jag kommer att sakna han. Jag pussade han i pannan en sista gång, sa ''jag älskar dig, hejdå'' sen pussade jag han på handen, gick mot dörren, tog en sista titt på han sen gick jag ut till mamma och Kalle. Inte en enda tår kunna jag fälla, jag vet inte varför.

När vi kom hem så gick jag och la mig ganska så snabbt, hade varit vaken i 25 timmar och bara levt på kaffe mer eller mindre. Men nå mycket sovande blev det inte, ett par timmar bara. Sen har resten av dagen varit jätte seg.
Jag har fortfarande inte fattat han är död. Min morfar är död. Det har han varit i 13 timmar nu, precis. Jag kan inte förstå det! Hur ska ett liv utan han se ut? Det går inte ihop bara. Jag önskar bara att jag kunna få grina och förstå att han är borta. Men det kommer nog inte hända fören när begravningen är..

Så nu lär jag försöka hjälpa mamma så gott jag kan med allting. Jag kommer nog att hålla mig hemma mycket nu och stötta henne. Jag önskar själv att jag hade en famn jag kunna få bryta ihop i, men det ska inte bli mammas. Hon ska få bryta ihop i min. Jag ska hålla mig stark för hennes skull.

Det är mycket mer jag vill skriva, men det har får räcka nu. Blir förvånad om det är nån som har orkat läsa allt det här! Men det är så skönt att skriva av sig..

Nu ska jag gå och kolla vad mamma har för sig.

1924 02 22 - 2009 05 24
Jag älskar dig Knut Martin ''foppa, morfar'' Forsberg - föralltid!
Vi ses igen, i himmelen <3